Något jag vet är att om man en gång tyckt om en människan väldigt mycket så tar det evigheter att glömma honom! Varför är det så? Hur vet man när man släppt honom och kan gå vidare? Varför ska det ta så lång tid för mig när han kan släppa mig direkt? Ibland önskar jag bara att jag inte är som jag är. Att jag inte fäste mig så mycket för människor som jag tycker om så att jag knappt klarar mig utan dem.
Om man tänker på en människa varje dag och pratar om honom varannan, har man gått vidare då? Om man fortfarande gråter för att man saknar det man en gång hade med honom, har man gått vidare då? Om man fortfarande tror att han är "den rätte" och hoppet om att finna någon bättre börjar försvinna, har man gått vidare då?
Jag vill inget hellre än att gå vidare och glömma. Dels för min egen del, men också för honom! Jag vill inget hellre, men jag vet inte hur!
Kunde inte undgå detta, jag tror på att man kan älska den man vill. Men när man väl släppt in någon så >känns< det omöjligt att kunna gå vidare. När det gått månader och man fortfarande gråter, så tror jag att det är förmodligen mer att man känner sig ensam och då håller man sig fast vid minnena av vad man trodde var rätt. Man kanske fortfarande söker efter vad som gick fel, vad man kunnat göra bättre. Men jag tror att självömkan är mer svaret än kärlek. Slutar man älta det så blir det lättare med tiden, dock tror jag ändå att det enda sättet är att hitta någon ny att som gör en nyfiken. Någon som verkligen fängslar en med sin personlighet, det hjälper enormt att ha någon sådan att prata med. Väldigt svårfunna är de synd nog, och det är inte lätt att bli insläppta i deras liv oftast. Men om du hittar en sådan här person, som också är villig att prata, att släppa in dig då har du funnit GULD!
SvaraRaderaEftersom, även om denna nya, mycket intressanta personen bara slutar som en vän, så har det hjälpt med dunder fart processen att läka.
Men vad vet en liten sextonåring, att det ordnar sig i varje fall är något jag är säker på:)!
Är du verkligen bara sexton Liza? Hehe. Tack för den fina kommentaren :) Jag har också innan funderat på att det förmodligen bara är ensamheten.... puss på dig :D
SvaraRaderaSussi. been there done that. men jag fick han till slut.. konstigt nog. Annars hade jag nog fortfarande trånat efter just honom.. han är ju min rätta. och din rätta kommer. Antingen är det han och då fattar han det nångång eller är det någon annan och jag vill gärna träffa honom =)
SvaraRadera// Jenny W
Det finns ett talesätt som säger: -Mister man en så står det tusen andra... Det är inget man vill höra när man har mist någon men med åren som går,livserfarenhet som kommer och verkligheten som man har att ösa av så är detta talesätt riktigt sant. Livet rullar på, ordet acceptans är lite bortglömt. Att kunna acceptera att "så här mår jag nu och har det just nu" Inte måla upp fantasivärldar och jämföra sig med alla andra och tycka att "jag duger inte som jag är, ingen vill ha mig" Acceptera dagen som den är, du vet aldrig vad morgondagen bär med sig.//marita
SvaraRadera