Bättre sent än aldrig! Här kommer min förlossningsberättelse. obs, tiderna är cirkatider och detta är MIN version av
förlossningen, inte säkert att allt gick till exakt så men det är så jag
upplevde den. Varning för lååååång text!
Natten till
lördagen den 28 januari började jag känna lite småvärkar som jag antar är
förvärkar. Det kändes som lätt mensvärk. Jag hade känt något liknande på
nätterna innan men då hade det varit ”falsklarm” så jag trodde såklart att det
var det även denna gång. De var så pass svaga att jag ändå kunde sova igenom
dem hela natten. Jag märkte att när jag var uppe på toa på natten avtog värkarna
och kändes nästan inte alls när jag rörde på mig och stod upp, men när jag lade
mig i sängen igen kom de tillbaka. Så när jag vaknade vid 9.00 bestämde jag mig
för att gå upp och äta frukost ifall det skulle sätta igång, så jag hade energi.
Så jag kokade lite havregrynsgröt och satte mig framför tv:n som vanligt. Under
dagen tilltog värkarna, men jag trodde fortfarande att det bara var förvärkar och
vid ca 14.00 började jag klocka värkarna. Jag tyckte det var svårt att klocka
dem för ibland höll de i sig så länge och det var svårt att känna när de avtog.
De kom väldigt oregelbundet också ibland med ca 2 minuters mellanrum och ibland
med över 10 minuters mellanrum. Under dagen tittade vi på tv för att fördriva
tiden och jag kände att det började göra mer och mer ont men fortfarande ändå
inte så jätteont som jag trodde det skulle kännas och de hade sagt på en
föreläsning att man ska ha så ont att man knappt kan prata när det kommer en
värk och där kände jag ju att jag inte var. Jag kunde fortfarande andas igenom
värkarna och behövde inget smärtstillande än.
Efterhand som
värkarna tilltog värmde vi en värmedyna och jag tog två Alvedon. Jag kände att
det var svårt att slappna av när värkarna kom och jag försökte slappna av genom
att fokusera på andningen. Det var betydligt lättare att slappna av i duschen
så jag ställde mig där en stund och tog emot värkarna. Jag satt även på
badrumsgolvet på en kudde och klockade värkarna och jag hade bara en handduk om
mig ifall jag ville hoppa in i duschen igen. Jag hade också värmedynan som
Micke hjälpte mig att värma på då och då. Jag kände att jag började må riktigt
illa nu också och det kändes som att jag snart skulle kräkas, men det gjorde
jag aldrig.
Jag ringde in
till förlossningen första gången kl.16.30 men då tyckte de att jag lät lite för
pigg och att värkarna var lite för oregelbundna så de sa åt mig att fortsätta
med värme och ta fler Alvedon när det gått tillräckligt många timmar. Men jag
hade tagit dem ganska nyligen så jag tog aldrig några fler, de hjälpte ju ändå
inte heller. Jag fortsatte som innan med dusch och att andas genom värkarna men
vid 18.20 ringde jag för andra gången in till förlossningen och tyckte då att
det började göra så ont att jag ändå ville kolla upp om det var på gång och
eventuellt få starkare tabletter som smärtlindring ifall vi skulle bli
hemskickade igen, vilket jag faktiskt räknade med då jag fortfarande trodde att
detta nog bara var förvärkar och att jag inte haft ont så länge. De sa åt mig
att jag kunde komma in om jag ville så skulle de kolla hur det såg ut. Så Micke
packade ihop de sista av grejerna och vi tog med en hink för mig att spy i om
det skulle behövas. Jag gjorde mig i ordning och klädde på mig mellan värkarna
och vid 18.30 lämnade jag lägenheten och vi åkte in till förlossningen. I bilen
till förlossningen avtog värkarna lite grann och jag hade inte en enda värk
från det att vi körde från lägenheten tills vi nästan var framme vid sjukhuset.
Typiskt tänkte jag och var nu säker på att vi skulle bli hemskickade igen. Fick
dock en ganska kraftig värk när vi nästan var framme vid förlossningen.
Vi hittade ingen
parkering vid förlossningen och Micke tyckte vi skulle ställa oss på någon
längre bort men jag sa att jag inte klarade av att gå så långt så vi ställde
oss bredvid handikapparkeringen där det egentligen inte var någon parkering
alls och hoppades att ingen skulle kolla det. Om vi nu, mot förmodan, skulle få
stanna så fick ju Micke gå ner och flytta på bilen tänkte vi. Annars blir vi
väl inte kvar så länge.
Vid Ca 18.50 kom
vi in på förlossningen och blev hänvisade till ett rum. Barnmorskan började med
att känna hur öppen jag var och till min förvåning säger hon att jag är öppen
4,5-5 cm. Jag blir helt paff och frågar om vi får stanna då? Självklart säger
hon och jag får kläder och de omtalade nättrosorna att byta om till. Hon
kopplar upp mig till CTG maskinen för att mäta mina värkar och bebisens
hjärtljud och sätter en droppslang i handen på mig. Micke får gå ner och flytta
bilen och hämta sakerna som vi lämnade kvar. När han kommer tillbaka vid 19.30 har
jag fått ett gåbord som jag står upp mot och tar emot värkarna som nu eskalerat
lite mer. Då jag fortfarande mår illa har jag fått en spypåse ifall jag skulle
behöva spy, och precis när Micke kommer tillbaka spyr jag tre gånger.
Jag börjar bli
irriterad på sladdarna till CTG maskinen som är i vägen och jobbiga och gör att
jag inte kan ha värmekudden som jag vill heller, så jag frågar hur länge jag
ska ha dem på mig. Barnmorskan svarar, ”ända till bebisen är född” och jag
undrar då hur jag ska göra om jag behöver gå på toa? Hon frågar om jag behöver
det och jag säger att jag nog måste kissa, så hon kopplar bort mig tillfälligt
så jag kan gå och kissa. Sändarna krånglar lite och sitter inte helt på plats
så bebis hjärtljud försvinner lite ibland med de säger att det inte är något
att oroa sig över och att det bara är sändarna som inte riktigt sitter rätt och
jag litar på dem då jag har fullt sjå med att andas genom värkarna.
När jag står med
gåbordet känner jag hur jag lutar mig på ena höften när en värk kommer och
liksom kniper ihop benen, barnmorskan säger att jag måste ställa mig mer
bredbent så att bebis kan jobba sig neråt så jag inte hindrar den från att
glida ner. Det är svårt men jag försöker. Hon erbjuder mig att sitta på en
pilatesboll och jag provar det men tycker det gör ont och är obehagligt så jag
sitter bara några sekunder sedan lägger jag mig i sängen på rygg och hon ska
känna hur öppen jag är nu och då går vattnet också. Jag är nu öppen 6,5-7 cm konstaterar hon, det går framåt och ganska
fort också. Hon frågar om jag vill ha lustgas och jag säger ja och får prova
den. I början tycker jag det är obehagligt och det känns så ”instängt” att
andas in den. Jag tar bara några andetag och sedan släpper jag den mitt i
värken och efter att jag gjort så på några värkar säger jag till henne att jag
inte tycker att det hjälper något. Hon säger då att jag måste andas i masken
genom hela värken och kan inte släppa den mitt i. Jag anstränger mig för att
göra som hon säger men tycker fortfarande inte det hjälper så jättemycket. Jag
ber Micke säga till när värken börjar avta och jag ska ta bort masken. Han är
mycket stöttande och hjälper mig hålla koll och håller mig även i handen när
jag vill det.
Nu börjar det
göra riktigt ont och jag frågar barnmorskan om det är för sent för epidural.
Hon frågar lite förvånat ”vill du ha det? Och jag säger ja, det vill jag! Och
hon svarar då att ”nej, det är det inte, men vi får skynda oss då” och hon
säger att hon ska börjar förbereda för det och sedan kalla på läkaren. Det
känns som att det tar en evighet för henne att förbereda det och sedan säger
hon att nu ska hon kalla på läkaren. Minns att jag tänker, ”har du inte gjort
det än, skynda dig” och när vi väntar på läkaren frågar jag varför han inte
kommer och vad som tar sådan tid, tror jag är lite stressad för jag är rädd att
det ska bli för sent annars. Så till slut kommer han, han sträcker fram handen
och presenterar sig för Mikael och sedan mig och jag minns att jag har en värk just
då och andas lustgas så jag säger ”hej hej” genom masken och vill bara att han
ska börja ge mig epiduralen. Det är en ganska ung kille som heter Fredrik minns
jag. Han säger att jag får välja om jag vill ligga på sidan eller sitta upp när
han sticker mig och jag säger att jag inte kan sitta upp utan får ligga på
sidan. Jag försöker vända mig på sidan mellan värkarna men det är inte det
lättaste med magen som är i vägen, värkar och sladdarna till CTG maskinen och
allt. Så jag säger att jag inte kan och de säger då att jag får sätta mig upp,
men det säger jag att jag inte heller kan och de säger då att jag måste lägga
mig på sidan om jag ska ha det och Micke och barnmorskan hjälper och ”drar” mig
till sidan och till slut går det. Läkaren förklarar för mig att jag måste säga
till när jag får en värk eftersom han inte kan sticka in nålen just då för jag
måste ligga helt stilla när han gör det (hur nu det ska gå till när värkarna
kommer med ganska täta mellanrum). Jag tar två värkar innan han sticker in
nålen. Jag minns att han säger till Micke ”om du är spruträdd, titta inte nu”.
Jag känner knappt sticket utan jag koncentrerar mig på att ligga still och att
ta värkarna när de kommer. När han håller på där bak i ryggen känner jag hur
jag får en värk och vill krysta. Jag säger att det känns som att jag vill
krysta och barnmorskan säger att hon ska känna hur öppen jag är innan jag får
mer bedövning. Nu har jag fått en ”fördos” som jag tror ska kolla om det
hjälper och har satt sig rätt. Jag hör henne säga till läkaren att jag är fullt
öppen så han kan inte ge mer och han tackar för sig och går därifrån.
^Såhär bra mådde jag efter epiduralen^
Efter epiduralen
är det skiftbyte med personal och undersköterskan stannar kvar hos oss och jag
känner mig mycket piggare och har inte lika ont nu. Epiduralen hjälper trots
att jag inte fått så mycket. Vi pratar med undersköterskan och efter en stund
kommer den nya personalen in och hälsar på oss, en undersköterska och en
barnmorska. Undersköterskan känner jag igen och hon känner igen mig, hon jobbar
nämligen också på mödravården och jag har träffat henne där flera gånger. Sedan
ställer de sig på varsin sida om sängens nedre del och väntar. Jag fattar inte
riktigt vad de gör och frågar om de ska vara kvar i rummet nu? Barnmorskan
säger ”ja, du är fullt öppen så nästa gång det kommer en värk kan du börja
krysta”. Jag blir lite förvånad och tänker jaha, då får jag väl göra det då.
Det går sådär i början och värkarna är inte så starka, kanske på grund av
epiduralen? De hjälper mig att föreslå olika ställningar jag kan prova och se
om det blir lättare att krysta, jag provar att ligga på sidan och sedan att
sälla mig på knä i sängen och luta mig mot huvudändan som vi hissat upp på
högsta. Men inget av det känns särkilt bra och jag får inte så mycket kraft att
krysta. Så jag lägger mig på ryggen igen i vanlig ”gynställning” och känner att
jag får mer kraft då att krysta när värkarna kommer. Jag tar i allt vad jag kan
när det kommer en värk och känner hur hon trycks nedåt och det är en brännande
känsla ”där nere”. De tre till fyra första krystningarna åker hon fram och
sedan tillbaka igen när jag slutar krysta och jag minns att det kändes
frustrerande och som att ”detta kommer aldrig att gå”. Men barnmorskan säger
”jodå, det ska vara så, snart är hon ute”. Nästa krystning ”fastnar” hon
halvvägs ute och som jag förstått det ska det vara så och barnmorskan håller
emot så att det inte ska gå för fort så man spricker för mycket. När hon är
där, halvvägs ute känns det som hon ”sitter fast” där i en evighet. Det gör ont
som f*n och bränner mycket. Jag minns att jag säger att det gör ont och vill
bara ha ut henne nu så fort som möjligt. Barnmorskan säger att ”nästa gång du
får en värk så tar du i allt vad du kan, då kommer hon”. Jag väntar på nästa
värk och det kommer ingen. Jag försöker krysta ändå två gånger och barnmorskan
frågar mig om jag verkligen har en värk nu? Och nej, det hade jag ju inte. Då
säger hon att jag inte kan krysta utan en värk utan måste invänta en värk. Jag
gör som hon säger och som sagt, det känns som en evighet. Men till slut kommer
den och jag tar i allt vad jag kan! Barnmorskan vägleder mig och säger ”lite
till, lite till” när jag vill ge upp men jag fortsätter och följer hennes ord.
”Slurp” säger det sedan och hon är ute! Kl. 22.20 kom hon, en liten flicka på
50 cm och vägde 3 438g.
Det var en
mäktig upplevelse och så skönt att det är över och att det gick så fort ändå.
Det första jag frågar när hon kom ut var ”varför skriker hon inte”? För det
gjorde hon inte, hon gnydde lite, men inte sådant skrik som jag hade förväntat
mig. ”jodå, det gör hon” säger barnmorskan och jag tänker ja, men då är hon väl
okej. Sedan minns jag att jag frågar om hennes huvud ser ”normalstort” ut och
barnmorskan och undersköterskan säger lite förvånat ”jadå”. (Vi var ju i Belize
förra påsken och där finns Zikah viruset så har haft en liten oro genom hela
graviditeten att något inte skulle vara som det ska) De torkar av henne och
lägger henne sedan på mitt bröst. Innan de lägger upp henne på bröstet säger de
att hon är lite blå i ansiktet eftersom hon ”fastnade” innan hon kom ut och att
det inte är någon fara och kommer försvinna inom några timmar. När hon ligger
på mitt bröst känns det otroligt overkligt. Jag var så trött och hon var så
söt. Hon började suga på sin tumme också när hon låg där och det tyckte barnmorskan
var så sött så hon sa till Micke att ta en bild, så det gjorde han.
Sedan säger barnmorskan
att moderkakan ska ut också. Så nästa gång jag får en värk säger hon att jag
ska krysta igen så kommer den komma ut. Jag tänker ”vafan, en värk till? Jag
trodde ju det var över. Det dröjer ett tag men till slut kommer värken (inte
alls lika kraftig som de andra krystvärkarna) och ”slurp” igen och så är
moderkakan ute. Hon frågar om vi vill se den, men vi är inte så sugna på det. Jag
minns inte riktigt när, men Micke klippte av navelsträngen.
Detta var min
förlossningsberättelse och det var en otroligt häftig upplevelse. Det var
faktiskt inte så jobbigt och ”hemskt” som jag trodde det skulle vara att föda
barn! Det gick ju fort för att vara första gången och ett stort tack till personalen
på Växjö förlossning och BB som tog väl hand om oss alla tre, före, under och
efter förlossningen! Och ett stort tack till min underbara fästman Mikael som
fanns vid min sida hela tiden och stöttade mig! Utan dig hade jag aldrig klarat
det!
