Upp och ner...

Just nu åker mina känslor upp och ner som en berg och dalbana. Ena sekunden kan jag vara jätte ledsen och inte veta vad det är för mening med att kämpa. Andra sekunden kan jag bli glad och tänka att nu ska jag ha kul i vår. Sekunden efter kommer tårarna igen och jag vill bara flytta hem eller någon annan stans och glömma allt här.

Jag kommer aldrig ångra att jag flyttade till Växjö. Det är nog bland det bästa jag gjort. Jag har så fina vänner här som jag verkligen värderar högt! Vet inte vad jag skulle tagit mig till just nu utan M och C. Ni betyder verkligen allt för mig! Hade inte klarat av detta utan er. Hoppas ni förstår det!

Det jobbigaste av allt är att jag flyttade hit, skulle kunna kalla det för flydde också, för att komma bort från allt som hänt hemma. Alla olyckliga stunder, jag var helt enkelt inte lycklig hemma längre. När jag flyttade hit mådde jag så himla bra igen. Och nu har samma känsla som jag hade hemma kommit hit. Det var ju det jag inte ville skulle hända. Här skulle jag ju ha kul och aldrig gråta över nån dum kille. Nu blev det tyvärr inte så. Ibland känner jag att enda sättet att komma över det är att fly igen. Men M säger att vi ska klara detta, tillsammans och jag vet att han har rätt. Både C och M vet ju faktiskt vad jag går igenom, det känns tryggt att veta att det inte är påhittade ord, att de vet vad de pratar om.

Det kommer dröja länge innan jag kommer kunna lita på någon kille igen. Så många falska ord jag har fått höra, så mycket falska förhoppningar. Det kommer att ta tid innan jag kommer kunna öppna upp mitt hjärta igen. Just nu vill jag inte ha med något sådant att göra. Jag vill bara vara med mina vänner och må bra, och jag ska koncentrera mig på pluggandet. Jag vet att jag kommer kunna gå vidare förr eller senare, det är inte första gången jag går igenom något liknande. Det kan ta tid, det får ta tid denna gång.

Nedan kommer en text som jag skrivit här förr, den speglar så bra hur jag känner att bara måste skriva den igen...

Du får inte knacka på min dörr

Om du inte är beredd att komma in

Du får inte göra om mitt namn

Och börja kalla mig för din

Du får inte vandra på min väg

Utan att visa mig ditt mål

Och inte stjäla av min godhet

För att fylla upp ditt hål

Du får inte riva mina murar

Som jag omsorgsfyllt har byggt

Om du inte skyddar mina drömmar

Så att jag kan somna tryggt

Du får inte ha mig som en dröm

När jag vill va din verklighet

Du får inte säga att du hoppas

Om du inte tror du vet

Du får inte andas på min panna

Och inte få mig falla mer

Om du inte sen kan stå för

All den oreda du ger

Du får inte röra vid mitt hjärta

Som om allt var uppenbart

Men jag önskar inget hellre

Än att du göra allting mot mig snart!